Kära Morfar..
Morfar. Den bästa morfarn som någonsin har funnits. Den som har varit likast mig i familjen, den som har skött allting själv och bara mått bra. Du har varit som en person som jag har beundrat och viljat va som. Du klarade allting själv och du skötte det bra. Allting var perfekt, innan du fick cancer..
När du först fick diagnosen cancer så var du 82 tror jag...eller det kanske var senare eller tidigare. Jag tog det inte seriöst, du gick på dina "behandlingar" och dina besök hos sjukhuset slutade efter ett tag. Du var frisk, vilket jag va så oerhört glad över. Det va då jag va bombsäker på att du skulle bli 90 år. Jag trodde, jag hoppades.
Det gick lång tid innan ngt annat hände. Du ramlade ihop en gång. Dina såkallade "blodtrycksfall". Dom kom mer och mer, och du skickades upp till sjukhuset. Du skickades ganska snabbt hem igen, och när du va hemma så var allt som vanligt igen. Tyckte jag.
Nu på "slutändan" som vissa säger, så när du sa att han hade fått cancer igen, bröt jag nästan ihop. Men vågade inte visa för någon. Du, du som hade varit frisk så länge, hade fått djävulens sjukdom igen. Denna gången lite allvarligare. Han fick operera bort vissa saker och ett tag såg det ut som att han mådde bra.
Men han mådde inte bra, jag visste vad som skulle hända. Vi alla visste. Pappa frågade mig igår, "Natta, är du beredd på vad som kommer att hända?" Jag svarade självklart "Ja". Men det är fel, man är inte förberedd. Inte på detta. Igår när jag va oss honom blev det som en chock... Han kunde knappt prata och han var pinnsmal, utan att överdriva. Han hade fått en "böld" på högerkind. Morfar va inte längre starka morfar. Han hade blivigt svag, han hade blivigt förvirrad.
När jag kom in i rummet sken du upp och kramade min hand. Jag och mamma satt hos dig i sängen och höll dina händer. Du ryckte till lite grann och svammlade med händerna...som du var påväg att ta något. Men du var stark. Du hade fortfarande SJÖHOLMSKRAFTEN i dig. Det kändes. Ibland kramade du hårdare, ibland lösare.
Det var tufft att se dig såhär morfar. Och jag hoppas att du får se detta, vart du nu än är. Jag vill erkänna en sak till dig, som alla barnbarn säger, men som jag ändån vill ska fram till dig. Du har varit den bästamorfarn, inget snack om saken. Jag älskar dig. Jag saknar dig ngt så oerhört, även om det bara var timmar sedan du kastade in handduken..
Kommentarer
Trackback
